Jag har svårt att släppa taget om mina spetsar! Kom på att man kan kanske göra en ny kombo...





En ny burk för diverse limtuber är precis vad jag behöver i min verkstad. Fram med putsnät och tråd och den bästa avbitarn!





Nu är det bara att sy dit en botten också.





Färdig! Så himla enkelt. Nästan synd att ha fula tuber och burkar i den. Men nu kom jag på en ny idé... Så kan man kanske göra! Nu måsta jag raka vägen till verkstan och testa!

Ute faller snön och det känns inte det minsta vårlikt eller påskartat. Det bästa man kan göra då är att förse sig med en kopp varmt te och börja skapa! För min del börjar det ofta här, med kartongbitar, linjal och en vass kniv.





Lite fint papper behövs ju också förstås!





Hönorna upphängda i riset och genast sken solen! Nja... men imorgon kanske!

Under sommarens räder på loppisar långt ute på landet på Gotland gjorde jag förstås några finfina fynd. Eller som åtminstone skulle kunna bli något fint! Det var ramarna jag ville åt även om de var trasiga och skeva.





Spetsar har jag ju så härligt mycket av och det vill jag ju hitta på något med.





Spets + ram + lim. Kan det bli enklare?





Färdiga! De kanske ska hänga på väggen precis som de är? Nja... jag har en annan idé!





Jag hade turen att få gamla nothäften till skänks och de har ju ofta fantastiska framsidor. Så vackra att de fick komma bakom glas och ram!





Och så här fint blev det på väggen!

Jo, det är faktiskt våren som är på gång! Man kan hjälpa den lite på traven genom att odla ärtor på fönsterbrädan. Och på tisdag 27 mars är det så lyckosamt att det är både stickcafé och Ärtans dag, har jag bestämt.



Så välkommen att äta, odla och sticka(!) ärtor kl 19-22 i verkstan!

är det ju idag. Men det kan man ju ha när som helst, eller hur? Varför begränsa sig? Redan i tisdags på stickcaféet frossade vi i kvinnokraft, nämligen finfina grytlappar!




Här ligger de och väntar på att bli utvalda, det var nämligen bara att plocka med sig de grytlappar man förälskade sig i! Man kan ju förstås ha dem just som grytlappar men möjligheterna är ju obegränsade 
om man vill skapa nytt av dem. Örhängen, överkast, väskor, dynor, västar, lampskärmar eller som en av stickerskorna föreslog - en bikini!




Det krävs ett väl tilltaget fikabord när det är stickcafé. Inget knussel - vi arbetar ju hårt både med stickorna, hjärnorna och skrattmusklerna!




Här ryms koppar och fat, garner och grytlappar, tidningar och levande ljus och så förstås massor av kreativitet.




Till och med Lollan känner sig inspirerad. Hon väntar ivrigt på att den lila koftan ska bli klar. Hon klär bättre i den färgen, säger hon. 

Hemma igen i snö och kyla tröstade jag mig med att titta på lite bilder från New Zealand. Här kommer först några från ett fantasiskt ställe som heter Lochmara Lodge som ligger i Marlborough Sounds. Här snirklar sig stigarna omkring i regnskogen och plötsligt dyker det upp ett konstverk. Eller en installation. Eller ett påhitt!



I en glänta hittade vi de här figurerna.



Vad det är? Tja, det sitter väl i betraktarens öga, antar jag. Det underbara röda fjunet är en mossa.



Ett ansikte i betong på en bergsvägg vid stigen. Ansiktet är kanske 1,5 m högt. På hakan är det tatueringar som är typiska för maoris.



Blå figurer gjorda av trästammar som faktiskt inte blickar ut över havet utan in i skogens dunkel.



Mitt inne i mörka skogen stod en... i koppar.



Här är det iaf en stor vandrande pinne! Många av konstnärerna här på Lochmara är kända, fast inte av mig, jag är ju alldeles för lite på den här sidan jordklotet! 



Ytterligare en trädstam som blivit förvandlad.



En sådan här mosaiksoffa vill jag också ha i trädgården!

Till sist  ska ni få se lite keramik från Nelson:












Snygga saker va?! Vi köpte med oss keramik hem som fick följa med i handbagaget, liksom de härliga böckerna! Det blev tungt trots att stenarna, snäckorna, kottarna, drivveden.... fick åka postbåt. Men vad kul det blir i vår när det paketet kommer hem!  

Det fina paketet har stått på bordet och jag har velat fram och tillbaka - ska jag öppna eller inte? Det är så vackert när det står där, men jag är såå nyfiken! Idag kunde jag inte behärska mig längre...




Ett stort maffigt jeansförkläde! Jag som älskar förkläden! Har nästan alltid ett på mig. Tack Christina! Men det här förklädet och alla mina andra förkläden får ligga och ta igen sig några veckor för jag ska ut på äventyr! New Zealand here I come! Jag dyker upp här igen när jag hittar något fint eller roligt eller spännande eller klurigt som är gjort för hand i New Zealand.

Jag hittade en adventsljusstake som jag stöpte förra året! Tur för mig, jag har ju inte hunnit ut i skogen och plocka någon mossa att trycka ner i en vanlig ljusstake. Ett paket har jag hunnit få också!





Jag måste ju ha varit otrooligt snäll som får ett så vackert paket! Tack Christina!





Det snygga kortet visar några äldre släktingar. Så läckert!
Snart öppnar jag det! Kan inte hålla mig!

Här hänger ljuskronorna på rad! Några har fått åka ner några gånger i stöpgrytan, andra är alldeles nyknutna och väntar på sin tur.





Sprillans nystöpt, nu ska den hänga och svalna en stund. Det behövs knappt 30 dopp för att den ska bli lagom, inte för tunn och inte för tjock.






Här hänger de färdiga kronorna. de ser ut som isprinsessor allihop!





Nu är de färdiga! Nästan i alla fall. Istapparna längst ner ska klippas så att kronan står stadigt och vekarna ska putsas. Sedan är det bara att tända ljusen och kura skymning!

Kom till verkstan och ta med dig stickor och garn, virkningen och det där broderiet som inte blev färdigt. På tisdag 15 november kl 19 är det stickcafé igen och jag bullar upp med punschbollar och whiskykaka och chedarbröd och...annat smått och gott!





Det blev en väska! Till slut!
Jo! Sa jag att det blir knäckebrödskakor också?

Det är ju så mysigt på hösten när man får sätta fram pumporna på trappen. Först ligger de där, precis som de är, i all sin oranga prakt. Nägra veckor senare är det dags att ta fram knivarna, bildhuggarjärnen och karvsnittsknivarna.





Med de här kan man göra mycket roligt! Jag funderade på att skära i vår gigantiska squash också men det hann bli mörkt innan jag var färdig med pumpa nr 2.





Det kanske blir en squashlykta till nästa veckoslut? Eller... varför ska man begränsa sig?  Varenda höstlördag kan väl få en egen snidad lykta!

På tisdag 25 oktober är det stickcafé i verkstan igen. Vi börjar vid 19 och stickar och fikar oavbrutet ända till 22.





Jag började på en ny väska! Det ser verkligen ut om om jag har svårt att släppa spetsarna...Och jag är inte färdig med den svarta väskan men det är ju så himla lätt att börja på ett nytt projekt, en ny idé när tygerna, garnerna, knapparna, spetsarna bara skriiker efter mig! kanske, kanske är någon väska färdig till stickcaféet. 

I lördags satt min svärmor och jag i solen och njöt. Ännu bättre blev det när hon tog fram en låda full med gamla spetsar! Vi dök ned i den och hittade de mest fantastiska skapelser man kan tänka sig.



Var kommer de ifrån? frågade jag. -Ja, själv har jag ju inte varit så mycket för spetsar, svarade hon.





Så de flesta kommer nog från min mamma och min svärmor.





Men jag vet inte vilka som är handgjorda...





...eller om de är tänkta för någon speciell person.




Och den här lilla duken blev ju aldrig färdig.





Det här är ju en imponerande krage - den är faktiskt en dryg decimeter bred!





En krage till - en elegant ståkrage och minst lika imponerande. Ja, säger svärmor, det finns en spets här som min svärmors mor använde på sitt bröllop och det var runt 1850. Den klänningen skulle jag verkligen vilja se!